Halörsvägen 137 Fotevik Höllviken

Ett Hem om det är gott - är livets bästa lott. Så står det på en mycket gammal bonad jag har. Den är ett mycket vackert hantverk från mormor och morfars gård Lillhagen i Höllviken. Mitt smultronställe, som jag saknar. Se föregående inlägg med länk!

Varje gång jag besöker familjegraven, brukar det även bli en snabb tur ut på Näset - Foteviksnäset. Men det är med bedrövelse i själen jag ser hur alla träd runt gården, är nersågade. Hur kan man avstå ett perfekt vindskydd, då gården omges av hav på tre sidor? Träd ger också ett perfekt skydd mot obamhärtig sol, för att skona fönstervirke, husets interiör med mera. Den fina parktomten är skövlad. Där fanns rosenrabatter, buxbom och massor av gammaldags blommor. Liksom hallonbuskar och köksträdgård. Allt är borta. Precis allt! Jag gråter när jag ser det. Där finns ännu en mycket gammal damm - igenvuxen och vanskött. Man tycks inte förstå att dammen kan utgöra branddamm. Där Lillhagen idag ligger, fanns för väldigt längesedan ett kloster. Och dammen är just en gammal klosterdamm. Så det finns mycket historia på denna plats. I gårdens omgivningar stod Slaget vid Fotevik. Det kan ni googla och läsa mer om. Och på vikingamuseet i Höllviken finns fynd från Lillhagens marker.

Lillhagen är numera hästgård eller ridsportanläggning med shop (?!) Jag tycker mycket om hästar, som är kloka och fantastiska djur. Ardennerhästar är något alldeles speciellt, med sin enorma och imponerande styrka. Och så finns det ridhästar i parti och minut. En gigantisk "industri" är det. Med ridhästen som socialt tillbehör, liksom golfklubborna, blir schablonen komplett - "Jag äger, jag har, jag är..." Wannabe what? Om man betänker att Lillhagen var ett storjordbruk med mycket mark och livdjur, och för sitt inre föreställer sig hur sådana gårdar förr såg ut exteriört och interiört, så gällde det också Lillhagen - sedan generationer. 

Genom blott ett fåtal decennier har gårdens sanna karaktär ersatts av hästfolkets blingbling, kitsch och tingeltangel. Gjort ett hånfullt spektakel av den. Ungefär som en falsk Mona-Lisa. En gammal kulturegendom som fråntagits sin särpräglade karaktär, är mer än helgerån. Och hur fjantigt blir det inte att bygga ridhus, boxar i slottsstil, placera ut statyer av hästar med hovarna i vädret, med mera, i effektsökeri att efterlikna gammalt herresäte (utan anor). Märkligt måste det bli om någon frågar om gårdens historia. Vad svarar man då? :-) ? 

Sedan Lillhagen såldes då morfar gick bort och mormor ensam inte hade ork att bo kvar, har gården bytt ägare att antal gånger. Därför blir gårdens nuvarande "utsmyckning" löjeväckande. 

I mäklarannonsen står att gården är från 1913, vilket är ett sakfel. För mina morföräldrar och deras föräldrar, har ju bebott den. Det är långt före 1913. Alla gårdsdokument är i min ägo. Liksom ett oändligt antal foton - allt ifrån sättande av sparrar (takbjälkar) i byggandet av boningshuset, fram till nu...

Lillhagen i original