söndag 28 augusti 2016

I'm a Beliver

Igår läste jag brev. Många och vackert skrivna brev. Älskade Mammas brev. Över fem år har det tagit mig att åter öppna lådan för att läsa dem. Det är starka känslor. Så mycket osjälviskhet och så många varma och omtänksamma ord...
 
Jag bär skuldkänslor för att jag kanske inte rätt och fullt återgäldade... när jag som mest borde varit närvarande. Prioriterade mitt eget. Mina drömmar och min längtan efter Kärlekens helhet mellan man och kvinna. Kanske var jag även rädd och kanske har jag alltid varit rädd för Livets faktum. Jag visste ju sedan hela min uppväxt, att Mamma var mycket sjuk. Att hon närsomhelst kunde försvinna. Ville inte ta det till mig, än mindre förstå det.
 
Nyligen uttryckte min yngste son "Ingen som inte träffat Mormor och Morfar, kan ha en aning om vilka speciella människor de var. Det har varit en nåd att leva nära dem..." Så sade också många andra om dem. Kanske blir människor så kärleksfulla då de själva prövats mycket hårt. Kanske är det just dem som förärats förmågan att se Livets essens, långt förbi och igenom ytlighetens dimmor. Och kanske är det så att ytlighetens fundament heter lögn - och ju mer man skalar bort av den, desto närmare Sanningens kärna når man... Så har jag erfarit och så tror jag.
 
Jag hör inte till dem som anser att visdom med automatik kommer med stigande ålder. No way! Den som levt och lever sitt liv i ytlighet och med den förenad lättja, hos den är sinnena för alltid stängda. Liksom förmågan att se bortom den självförvållade livslögnen. Andlig fattigdom är värre än den profana. De andligt fattiga, lämnar inga kärlekfulla spår på jorden. De lever inte sina liv, de leker dem. Tillvaron för dem består av frosseri och själviskhet, av egoboost och konsumtion av människor i dess närhet. De lever sina dagar kortsiktigt, i ett av mat, sprit och penningbegär, bedövat tillstånd. Göder både osundhet och dumhet. När lögner och svek.
 
Så mycket våld jag begått på mig själv. Tolererat, negligerat och förminskat mig. Som kristen givit och bjudit av mig själv, i tron att det var rätt. Det svåra har emellertid varit att tidigt urskilja dem som förtjänar ens Kärlek, från dem som smutsat ner den. Frågan är vilket bedrägeri som är det största - det andra gör en eller det man låter andra göra en? Kan någon svara på det?

Kärlek kräver inte, äger inte och kväver inte. Föräldrar lånar sina barn. Barnen äger sig själva. Från första andetaget är de sina egna. Och skall mötas med samma respekt för sitt värde, som alla andra oavsett ålder - "Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull".

Att Älska gör både ont och gott. Att älska någon är att se den så som Gud avsåg då Han skapade henne. Det är inte Kärlek att älska någon utifrån sina egna behov och eller begär. Det är själviskhet. Applicerat på ett parförhållande mellan man och kvínna... Så är det lika illa om en gift kvinna såväl som en gift man, inleder relation med annan än sin make / maka. Är ett äktenskap dåligt, skiljer man sig innan man inleder en ny relation. Osmakligt vidrigt och fegt är det att som gift använda och ta för sig av andra, så som varande de provexemplar, i avgörandet om det är lönt att skilja sig eller inte.

Otrohet kallas det. Det är lögn och bedrägeri, oavsett hur det inlindas i diverse rättfärdigande förklaringar. Socialt bundna män som inleder bekantskap och omgående talar om sitt stora behov av att känna naken hud... är patetiska och äckliga. Närhet, intimitet är vackert och underbart! Om man tar det hela i rätt ordning. Lär först känna människan genom det varma samtalet, vänskap i vått och torrt. Ordhållighet. För hålls inte små löften som att ringa, skriva eller komma som överenskommet, då talar det för att stora löften absolut inte heller kan hållas.  

Sådana relationer tar slut. Det är som att nöja sig med den fina kartongen istället för dess innehåll. Och kartonger utan innehåll finner man oftast på återvinningsstationen. Sorterat som grovsopor.
 
 
Hela Livet lär man
 
Varje dag, om man är öppen
 
Att lära är att växa
 
Att växa skapar mod
 
Med modet törs man resa inåt
 
nå kärnan utav Sanning
 
ur vilken äkta Kärlek
 
alltid spirar
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 


måndag 15 augusti 2016

Egenmäktighet

De flesta inser att sjukvård är något som förr eller senare berör oss alla. Att vara eller bli sjuk är att befinna sig i ett läge av beroende. Man är liten då. Utlämnad.
 
Under mitt vuxna liv, kan jag på endast en hand, räkna de vårdgivare som seriöst och värdigt utövat sitt kall. För det är det väl? Dem jag inte kan räkna på ena handen, har under utbildningstiden tappat begrepp som förnuft och människovärde. Individen blir för dem, allenast en kropp frikopplad från själ och tanke. Ett personnummer med vidhängd journal. Ett arbetsobjekt som skall hålla käften och vara tacksam. Det heter ju patient - (eng. patient = lugn) - passiv och underlydande. Helst backa ut ur undersökningsrummet, bugande och nigande. Men hallå?
 
Vi betalar för vård, som är en tjänst. Så annorlunda respektförhållandet blivit, om det istället för patient, heter kund - konsument (vårdkonsument). "Är du patient här?" Ja, jag är kund hos er. Låter som mer balans mellan parterna. En kund har nämnligen rätt att ställa krav på bra och fungerande tjänster. Det finns flera kroppsrelaterade tjänstesektorer - optiker, fotvårdsspecialist, frisör med flera där kundbegreppet är vedertaget. Men patient är behändigt och förstärker vårdgivarens identitet som den allvetande. Som numera inte med självklart är den allvetande. Det visar inte minst alla Lex Sara-anmälningar. För det handlar inte enbart om underbemanning, utan till stor del om attityd. Om det har jag tidigare skrivit  http://gyllensparre.blogspot.com/2015/10/sjuk-vard.html

Efter bekantskapen med Läkargruppen i Munka-Ljungby, var det naturligt för mig att söka kompetent vårdgivare. Via rating på Google, föll det fria vårdvalet på vårdcentralen i Laröd. Rating sägs ju fylla någon funktion. Genom en hel del flyttningar, har jag varit kund på olika vårdcentraler. På gott och ont. Måste säga att vården är mer strukturerad och kompetent i Halland, än i Skåne. Hursomhaver, så besökte jag läkaren i Laröd... Som vid flera tillfällen frågade mig varför jag valde vårdcentralen i Laröd (?!) Varför ställer man frågan då vårdvalet är just fritt, samt att rating erbjudes på nätet? Det hela var en märklig upplevelse. En timme långt möte och läkarens löfte om att rekvirera samtliga mina journaler, "för att göra en så gedigen sammanställning som möjligt". Därefter skulle jag kallas för eventuell kompletterande info.

Kallelse uteblev. Men det damp sent om sider, ner ett brev i min låda - "Materialet är omfattande och jag kan inte skriva något utlåtande, därför att inget nytt tillkommit i ärendet" (?!)

Min sjukdom eskalerade 2014, och det sommarhalvåret är ett töcken för mig. Via Migränförbundet fick jag namn och uppgifter till en helt fantastisk neurolog (privat såklart). Dit behövdes remiss, som jag fick be läkaren Marie Albinsson Läkargruppen Munka-Ljungby, om. På akutremiss kom jag till denne neurolog, som såg min situation. Engagerade sig och satte in läkemedel jag aldrig förr blivit erbjuden. Besöket blev en insikt hos mig. Jag gick tacksam hem... men också chockad. Har i alla år, trots helvetsplågor, förminskat sjukdomen - tack vare omgivningens inställning - "alla får väl lite ont i huvudet någon gång". Jag orkar här inte utveckla mer om sjukdomen. Den är svår och det är ännu laddat för mig.

Nåväl, remitterande läkare (se ovan), gjorde sin sammanställning - den sammanställning som läkaren i Laröd, bygger sin inställning på... Från vårdcentral sänder man remiss till specialist (i mitt fall neurolog). Men läkarna (Munka-Ljungby och Laröd), som båda saknar neurologi som specialitet, kör över min neurolog, i bedömningen av min neurlogiska sjukdom (?!) Är det inte rart, så säg?

 
 
Här får ni istället för bild, en en annan käck länk med samma tema