fredag 30 december 2016

Livet skriver kapitel

Så är titeln på den av mig senast lästa boken. Skriven av Gerda Antti, 2001 (265 sid). En fantastisk och läsvärd bok (roman). Ingen dialog, bara Veras tankar.

Vera är sjuksköterska och bor på landet där så gott som allt är nedlagt, utom kyrkan och kyrkogården. Hon är sjuksköterska på lasarettet i stan några mil bort, men bor kvar på gården, där hennes man Sigge fram till sin död några år tidigare skötte jordbruket. I det närliggande samhället har sonen Ville sin verkstad och lagar traktorer och jordbruksmaskiner.

När Sigge gick bort kändes det som om hon mist sin halva. Ungefär samtidigt bröt Ylva, svärdottern upp från sitt äktenskap med Ville, och tog med sig deras son och flyttade till en annan man. Vera, vars tankar inte låter sig formas av dagens trender, har mycket att fundera över; "Vad bryr jag mig om hur de har det i Afghanistan eller Sierra Leone eller ens vad de har för ena helveten i Västervik, när min själ värker." 

Vera berättar om då Ville var liten; "Vi fick ett papper från kommunen om att nu var det dags, nu fanns det plats för Ville på dagis och förskola, men aldrig att jag släppte dit Ville. Jag skickade tillbaka det och skrev att han hade plats hemma. Det dröjde inte länge förrän vi fick ett papper till men det svarade jag aldrig på. 

För jag ville inte ha det som jag såg och ser i Lunda och på gatorna i stan; nämligen hur allt börjar i en ringlande färgrik orm av småbarn som hand i hand går med sina fröknar. Går hit, går dit, gör det, gör det. Samma storlek, samma årgång, samma monokultur. Modellen, att sedan ungar slutat dia ska de leva i grupper med jämnåriga, som kalvar som föds opp. Bara samma åldersgrupper som gäller, från det man är riktigt liten till tonåringar i sina ungdomsgårdar. Hopfösta efter födelsedatum. Gruppen som gäller, från första början. Gruppen ledd av gruppledare utbildad för åldersgruppen. Förvisade till sig själva, det är vad jag ser i bilderna av tidsfördrivande ungdomar.

Gruppfostran. Inte underligt att unga människor talar om att de måste "hitta sig själva". Självet finns inte i gruppen, den som de ska anpassas till innan de lärt sig gå. Heliga platser har vi inte, men gruppen är helig. Hitta sig själv? När man har det i sig hela tiden, men får öronen vända åt fel håll?"

Om attityder; "I den här teven får jag just aldrig se människor som lever och har det som jag, människor med eller utan hack i livet, jag menar de nästan osynliga. I teve finns bara de mycket unga och de mycket synliga och tydliga. Storpolitiker och popartister och rappare och storskrattare. Vanligt folk som fiskar lite smått för skojs skull, som sitter på trappan och borstar hunden, som går ut och plockar hallon och blåbär och läser tidningen och lånar på bibblan och tycker om Hasse och Tage och Bröderna Marx och är snälla människor och hjälpsamma mot barnen, som ännu så länge inte är kriminella, och de vuxna är bara lite normalt ohederliga svartjobbare på hemmaplan. Nej, vad är det att visa upp?"

Om kärlek; "Den livgivande kärleken får en att bli som en 75-watts lampa när man förut bara varit en 25-wattare." Hos Vera finns det trots bekymren, en livsbejakelse och förundran över vad livet har att ge.


I morgon är det Nyårsafton, årets sista dag 

Det nya året kommer med tomma vita ark

Tiden - Livet - skriver åter kapitel












måndag 19 december 2016

Jul, Jul, Strålande Jul...

Ursäkta att jag inte uppdaterat med inlägg, sedan Första Advent... Tiden springer, och många med den. För det är i denna vecka hysterin når sin kulmen. Det lackar mot Julen som snart rullat in och ställt sig vid dörren. Varje år likadant. Trots att de flesta känner till när Julen infaller, tycks det vara sport att vara ute i sista minuten, för en skapa en fridfull Jul  (?!) 

Hur svårt är det egentligen att planera och ha lite struktur? I slutet av November brukar jag se över adresserna till mina julkort. Sedan skriver jag dem och lägger undan dem till dess att de skall skickas. Ja, jag hör till dem som uppskattar fysiska kort. För det känns speciellt att gå ut till brevlådan, och finna riktig post. När det gäller julgåvor gör jag en budget som jag strikt håller mig till - så och så mycket får det kosta till var och en. Och det skall vara nyttosaker och / eller med anknytning till hobby / utveckling - något till hemmet eller böcker, pyssel eller upplevelser. Det kan man införskaffa via nätet. Så gör jag och hämtar sedan det hela på utlämningsställe. Då har jag inte behövt frottera mig med långsamtgående McDonaldsfeta svettiga kärringar och gubbar med godiskladdiga snorungar, i överlastad kundvagn. Allt till tonerna av Jingle Bells ur gallerians högtalare...   

Så i lugn och ro kan jag tillsammans med Earl Grey sätta mig att njuta av stillheten, slå in paket, vilket jag älskar och att reflektera. Julen är Glädjens högtid, och jag firar den i kontemplation och måttlighet. Frosseri är själviskhet - medan Julen handlar om givande, Kärlek och Hopp. Folk förköper sig på mat och prylar, säger sig samtidigt uppskatta empati och stoppar en samvetsslant i välgörenhetsbössan. För att rättfärdiga dignande julbord och materiellt överflöd... 


Våga vägra deltaga i denna galenskap! Välj istället Julens Budskap!


Mina tankar går till de som på olika sätt har det svårt... De går till ledsna barn, utsatta barn, utnyttjade och misshandlade barn, vanskötta barn, mobbade barn, krigsskadade barn... Tankar till ensamstående föräldrar med knappa resurser, till misshandlade kvinnor, slagna och hånade... Tankar till dem som mist en Livskamrat, mist ett barn, ett syskon, mist föräldrar, en närstående och vän... Tankar till sjuka och lidande... Till oroliga och rädda... Till äldre och ensamma... 


Käre Herre, förbarma Dig över dem som lider 

Håll dem i Din varma trygga famn

Ge dem hopp och styrka

Lys deras väg


Amen









söndag 27 november 2016

Första Advent 2016

Första Advent
 
Kyrkoårets första dag
 
 
Tog denna bild idag
 
av den Julkrubba
 
jag haft sedan
 
jag var barn
 
 
Så här fint föll
 
eftermiddagssolen
 
 
Den Heliga Moder
 
Jesusbarnet
 
anländer
 
tidigt
 
Juldagsmorgon!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


torsdag 17 november 2016

Illusion

När jag gör inköp i livsmedelsbutik, är jag noga med kvalitéen på varan. Jag jämför pris och innehåll. Och jag kontrollerar om produkten är kravmärkt, ekologisk, närodlad och osötad - om det till exempel handlar om mussli eller bröd. I media uppmanas vi vara medvetna konsumenter, som tar hänsyn till hälsa och miljö. Man skall vara påläst och informerad. På teve sänds konsumentmagasin och program som granskar mat och miljö. Det visas livsstilsprogram, och på radio och i tidningar görs ständiga reportage om vikten av ett sunt liv. Nyligen i ett Rapport-inslag rekommenderade Livsmedelsverket att man dagligen besöker deras site, som ständigt uppdaterar infomation. Man skall hålla sig à jour med alla nyttigheter.

Livsmedel är något vi stoppar i oss, så det är därför av största vikt att vi är noga med vad vi tillför kroppen. Det är alla överens om.

Men när det kommer till läkemedel som består av sammansatta kemikalier... är det inte så noga. I denna tillverkningssektor, är de ekomiska vinsterna astronomiska. Det står därmed klart att det föreligger stora prestigevärden i de olika hierarkiska leden, från tillverkare till förskrivare. Medan brukaren... är det inte så noga med.

Jag har en fantastiskt bra läkare som alltid ställer upp och som hjälper mig, mer än någon tidigare gjort. Han är superkompetent!

Bland läkare i allmänhet tycks det dock råda förtegenhet om läkemedels bieffekter. Alla läkemdel har bieffekter, säger läkare. Ja, det vet vi. Men varför får jag då inte svar på de frågor jag har, angående det läkemedel jag får för min sjukdom (migrän)? Blir bara bortviftad med "Nej, det är inte läkemdlet, det mste vara något annat..."

Jag har ingen som helst ösnkan om att sluta med det läkemdel jag uppenbart behöver. Och behöver ta livet ut. Absolut inte. Utan det handlar om att få vetskap - Är det jag upplever, bieffekter? Eller är det nya sjukdomar som jag behöver söka andra vårdgivare för? Det tar tid och energi. Samt skapar stor oro.

Nu brukar jag inte sätta upp bipacksedlar på kylskåpet. Vill bara illustrera omfattningen av den information som bilägges det läkemedel jag tar. Bipacksedeln har lika mycket information på båda sidor. Det jag har markerat med gulpenna, är de effekter jag har sedan jag började med läkemedlet. Men, enligt läkare så "förekommer de inte", för "då måste det vara något annat". Och jag har fått kommentarer som "man skall inte läsa bipacksedeln" eller "läs nu inte på nätet". I bipacksedeln står "spar denna bipacksedel, för du kan behöva den senare..."

Varför uppmanas jag var medveten konsument, när det gäller livsmedel som jag stoppar i mig? Men ombeds ignorera de kemikalier jag under resten av min levnad, stoppar i mig? Varför skall jag inte läsa på nätet? Vem skall jag då fråga...?

Och varför anser läkemedelstillverkaren att jag skall spara bipacksedeln, när det som står i den, uppenbart inte finns, enligt läkare? Varför finns den där, i förpackningen? I hela mitt liv har jag varit överkänslig för olika läkemedel. Vi finns ju också! Och det är ett helvete att vara den där som är 1 av 10 eller 1 av 10 000... Ett helvete som skapats av vårdgivaren. Vem läker mig?



 Enligt läkare
 
finns inget
 
fog för
 
denna
 
info?

 

 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 


tisdag 8 november 2016

Kalla fakta del I

Emma till Jan;
 
- Kan du ta ner det där extraelementet och ställa det i vardagsrummet?
 
- Varför det?
 
- Ja, varför det... (?)
 
- Jag fryser ju inte.
 
- Nä, men jag gör det, för det är råkallt i bottenvåningen när jag kommer dit tidigt på morgonen. Behöver ha det igång någon timme.
 
Senare på eftermiddagen;
 
- Ställde du ner elementet?
 
- Nä, gör det sen'...
 
- Vad är problemet?
 
- Det är dyrt att använda det! Jag är faktiskt arbetslös!
 
- Arbetslös? Det står ju CEO på de nya visitkorten.
 
- Kan du ta o hålla käften!
 
- Får ju problem med hosta när det är kallfuktigt. Du har ju dessutom ett extraelement i ditt rum.
 
- Ja, men jag använder det inte.
 
- Varför står det då på ditt rum?
 
- Ska använda det när det blir kallt.
 
- ???
 
 
Elementärt
 
 
 
 
 

 
 


måndag 24 oktober 2016

Leka doktor

Emma har en neurologisk sjukdom, en svår medfödd variant. Migrän med 100% aura. Enligt nya rön ligger denna sjukdom på sjunde till nionde plats, på listan över plågsamma sjukdomar. Det är högt med tanke på hur många sjukdomar det finns. Förhoppningsvis kommer denna nya kunskap till fler läkares kännedom. Och kanske når den även allmänheten, som genom tiderna förlöjligat och misstrott denna helvetessjukdom. Migrän med 100% aura innebär mycket svår smärta (8-10 på tiogradiga smärtskalan) och det är lätt att hyperventilera av smärta. Det hela föregås av fenomen som liknas vid stroke - afasi, förlamning av halva kroppen, bortfall av syn, kräkningar och så vidare. Sedan helvetessmärtan. Panik och dödsångest. 

I ålder befinner sig Emma mitt i livet. Och vid snabb sammanräkning har hon haft minst tusen (!) attacker enligt ovan. Emma växte upp som enda barnet och hon fick mycket kärlek av mamma och pappa. Emellertid hade mamma sviter från livet som finskt krigsbarn. Krigskost och brist på vitaminer och mineraler, medförde tarmsjukdom som gick i skov, och förvärrades med åren. Under dessa sjukdomsperioder med flera (ett tjugotal) komplicerade operationer och mycket långa sjukhusvistelser, var oron stor hos Emma och pappa. Rädslan att mista mamma, präglade för alltid tillvaron. 

Det medförde att Emma med sitt fysiska lidande, på något vis (i det hänseendet) levde vid sidan av föräldrarna. Som solitär satellit gick hon ut ur sig själv och blev en betraktare av livet och människorna. Hon blev en iakttagare. Som såg andras värde och behov, före sina egna. Men bar inom sig än den lilla flickans längtan och drömmar om en vanlighet hon antog att andra barn och ungdomar omgavs med. I de perioder mamma var "friskare", var livet oftast fint. Emma gjorde då vad hon kunde för att förtränga de mörka perioderna. Det gick givetvis inte. De fanns ju hela tiden där i bakgrunden.

Skolarbetet och studierna skötte Emma på egen hand. Hon var lillgammal och hade lätt att lära. Hon trivdes bland kritor, färgpennor, vita block, skrivpennor, randiga block och böcker i massor. De kunskaper som skolan gav, var för henne otillräckliga. Kommunikationen med vuxna gav mer än med jämnåriga, vilka hon ansåg vara efterblivna. Kanhända därför att hon slutat leka som dem med friska mammor och glada pappor. Emma hade blivit seriös vuxen alltför snabbt. Lärt sig tidigt att se livets skörhet och vikten av att sålla och utvinna essensen...

Under hela livet gav Emmas föräldrar uttryck för sina skuldkänslor gentemot henne. De sade att de försummat henne och hennes behov. Hon protesterade och tänkte på allt det goda och fina de givit henne. Resor, materiell välfärd, god mat, härlig vistelse på landet och i stuga, kärlek och omtanke... och kristen tro. Allt detta är det ljusa som framkallar ett mjukt leende på Emmas läppar. Men den inre gråten syns inte. Känslan av ensamhet i stunder som gjort ont. Den egna neurologiska sjukdom hör dit. Huvudvärk har väl alla. Sade alla. Och Emma trodde dem. Hon krympte än mer i förmågan att lyssna på sig själv. Andra hade rätt i allt. Hon hade fel. Hör man det tillräckligt ofta, fungerar det som hjärntvätt.

I mycket unga år (i synnerhet med dagens mått mätt) var Emma gift en kort tid. Ett haltande och märkligt äktenskap beträffande likvärdig emotionell och intellektuell mognad. Det tog egentligen slut innan det riktigt börjat. När Emma väntade barn och stod böjd att knyta sina skor, medan de båda stod i hallen hos Emmas föräldrar för att säga adjö, utbrast han leende medan han i luften måttade ett fiktivt slag över Emma där hon satt på huk; Ett karateslag över nacken vore skönt". Vad får en människa och blivande far att säga så, inför dem han bjudits middag? Alla dessa år senare bränner dessa märkliga ord. Och Emmas föräldrar stod alltid mållösa över beteendet. Att ens påstå att det var humor, är mer än sjukt. Naturligtvis uppstod senare vårdnadstvist och Emma önskades; "Ett liv i helvete".

Något år senare träffade Emma Jan. Han gav intryck av att vara timid och mjuk med fin och kristen inställning till familjeliv. Med sina drygt tjugo år, saknade Emma erfarenhet och referenser att korrekt bedöma karaktär och egenskaper hos en partner. Jan var då trettio år. Med Emmas bakgrund och syn på livets essenser - innefattande behovet av och längtan efter att vara så nära barnen som möjligt, tog hon hand om hem och barn. Medan Jan snabbt gjorde sig till det stora barnet och åsidosatte sin roll som make och far. Han förblev den konflikträdde och lydige son han fostrats till att vara. Hans framsida visades upp för utsidan, medan Emma och barnen fick baksidan. Initialt såg andra inte, det hon såg. Därför misstroddes i synnerhet Emma. På samma sätt misstroddes hennes sjukdom. Mellan attackerna var hon ju fullt frisk. Söt och välvårdad. Hon kan ju inte ha någon sjukdom. Verbal är hon tillika. Det måste vara något psykiskt. Och skitstöveln till svärfar sade nonchalant till Emma, att "det är bara bekvämlighetshuvudvärk du tar till när du vill slippa något svårt..." Jan vände bort blicken och reagerade aldrig någonsin beskyddande. Han tillät plågan.

Under hemmets tak delades därför familjen tidigt in i två grupper - Emma och barnen i en. Jan i den andra. Emma bjöd ständigt in och möttes aldrig av hans respons. Den vuxna dialogen uteblev. Liksom allt annat som hör till vuxet och moget liv. Han företog aldrig någonting i riktning mot personlig utveckling. Han föredrog att konsumera tangibler, för att vinna de ytliga föräldrarnas beundran. Hans passivitet i rollen som make och far sårade Emma, vars kvinnliga självförtroende sjönk i takt med Jans infantilitet och bristande förmåga att någon gång ge henne superlativer eller ömhet och omtanke,  vilket skuggade hennes vardag. Hon bet ihop och levde för barnen. Insjuknade ofta. Orken tröt. till följd av hans empatiska frånvaro, med konsekvens av otrygghet och utebliven delad glädje. Han läste aldrig en bok, uttryckte sig aldrig intellektuellt och följde inte ens läkares ordination att röra på kroppen. Däremot avgav han ständiga löften om allting i förbättringens väg. Till en början kände Emma hopp trots allt. Det skulle nog gå, det skull nog bli bra. Sedan, sedan, sedan...

Emma som långt tidigare i livet än Jan, nått vitala insikter om vikten av mänsklig utveckling, ständigt sökande efter kunskap och så många svar som möjligt... hon exploderade ibland. Lättade på trycket av instängdhet och besvikelse. Hon kritiserade hans kuvade position under föräldrarna. Det höll på att kosta Emma livet. Det har läkare fastslagit. Jan blev den gången ursinnig, fattade henne om axlarna och skakade hennes huvud fram och åter, medan han skrek "Det jävla huvudet är ändå inget att vara rädd om!" Det skedde då Emma var sjuk andra dagen av en pågående attack. SRS-skadan var ett faktum, och föregicks av hjärnskakning. Neurologen som fyra år senare ställde diagnosen, räknade ut, av den uttalade frasen ovan citerad, att hon vid tillfället utsatts för sju till åtta whiplash, på en och samma gång. Av detta förvärrades Emmas sjukdom. 

Tryck mot nacken, av krage eller kudde och dylikt är trigger. Liksom att vrida och böja huvudet eller att ta hastiga promenader, trots dämpning i skor. Eller att elevera armarna, sänka armarna eller sträcka dem nedåt för att ta upp något tappat. Triggers är även synrelaterade - går inte att vistas i miljöer med LED-belysning, halogen-belysning eller lågenergi-lampor. Dessa produkter liksom teve och vissa datorer, avger flimmer som uppfattas av hjärnan, vid Emmas sjukdom. Även starka lukter och vissa ljud är triggers. Drag från fönster eller ventilation likaså. Samma sak gäller brokiga mönster, oordning och röra. Det utgör då ett syn-bombardemang av information, som Emmas hjärna inte kan hantera. Vidare gäller restriktioner beträffande kost och sömn. SRS-skadan ger snabb uttröttning, vinglighet, tappad kraft i armarna med mera. Idag får Emma epilepsi-läkemedel för att förhindra syrebristskador i hjärnan, vilket aura annars kan medföra. I över fyrtio år gick hon felbehandlad / obehandlad. 

Det läkemedel Emma tar, har bieffekter; Tinnitus, nautisk vinglighet, huvudvärk, illamående, trötthet, kroppsvärk som flyttar runt. Ibland svårt att somna och vaknar lätt. Till följd av detta är hon beroende av dagsformen, vilket medför svårighet att planera. Har man Emmas sjukdom, så är man född med den, man är alltid sjuk, livet ut. Oftast syns inte sjukdomen på henne. Emma är tillika sensitivt begåvad - överkänslig i kropp och själ. Det har hon alltid varit. Lyhörd för stämningar och nyanser de flesta andra inte noterar. Rent instinktivt har det medfört ett behov av skydd. Inte i form av gigantiska murar, för Emma vill inte till varje pris, stänga andra ute. Hon har stort behov av gemenskap och tycker om att få andra att skratta och må bra. Nej, det skydd hon ovetande byggt upp, har tillkommit genom alla år. Hennes vetgirighet, kunskap och erfarenhet, har skapat rättspatos och ökad självmedvetenhet. Av okänsliga personer, uppfattas Emma som stark och bestämd. Medan den som ser längre än så, upptäcker en sparv som flugit väldigt länge, utan vila...  

Att vara överkänslig innebär behovet av en svårerövrad och med stor möda tillkämpad styrka, för att väja för egocentrikers utnyttjande. Överkänslighet medför en för stor acceptans och tolerans gentemot andra. Har man som Emma, i sin barndom, belönats för att bita ihop och vara duktig flicka, då är det inte underligt att det uppstår svårighet att prioritera det egna välbefinnandet. Om andra genom att kroppsligt skada eller genom ord, lögn och svek begår våld mot en överkänslig person, blir även hån och ifrågasättande, en logisk konsekvens att uthärda. Det är det som är att begå våld på sig själv. Man ser sig själv genom andra.

För att återknyta till detta inläggs ingress, så har läkares bristande kunskaper och kompetens, i högsta grad bidragit till misshandel av Emma. Genom att läkare inte fördjupat sig i de ofta kvinnorelaterade sjukdomar och skador som detta handlar om, så har Emma i femton år nu, ideligen slängts mellan stolar. Ingen påtar sig ansvaret för helheten. Både sjukdom och skada hör till området neurologi. Likväl är Emma hänvisad till två olika vårdgivare, för två saker som ligger i samma kroppsdel. Som att gå till en ortoped för foten och en annan läkare för knäet.
 
När läkare på detta sett bollar en fram och åter, skapas inget förtroende. Inte heller uppstår känslan av trygg omtanke. Det som förstärks är insikten om utanförskap och hälsans devalverade värde. Inom juridiken lär man sig att allting inte allltid är vad det synes vara. För en läkare är det emellertid överkurs. Inte att undra på alla fel som begås i vården. Vad hjälper mer ekonomi till vården? När det är kunskap och engagemang som erfordras.
 
Emma har fått det helvete i livet, hon tidigt tillönskats, genom det där karateslaget över nacken. I hela sitt liv har Emma fått kriga för sin hälsa, liksom för sin menstala och intellektuella existens. En krigare behöver plåster och vila. Vem ger henne det - harmoni och värme i Sanningens namn? Vem spjälar hennes vingar och ser den kärlek och lojalitet hon har att ge? 
 
 
Hit vänder jag mig numera
 
 
 
 
 
 




söndag 16 oktober 2016

Pappa In Memoriam

Käre Älskade
 
 
Pappa
 
 
 
I dag är det fem är sedan
 
 
Du fattade
 
 
Mammas hand
 
 
och gick till
 
 
Gud
 
 
Jag och barnen
 
 
Saknar Dig
 
 
Jag minns
 
 
när jag var liten flicka
 
 
och Du och jag
 
 
läste Bibeln
 
 
för att söka tröst
 
 
då Älskade Mamma
 
 
ofta var så sjuk
 
 
Jag Tackar er
 
 
Pappa och Mamma
 
 
för att ni tidigt i mitt Liv
 
 
öppnade mina sinnen
 
 
och mitt hjärta
 
 
för den
 
 
Varma
 
 
Vägledning
 
 
Gud skänker mig
 
 
Som blir till
 
 
Glädje och Tröst
 
 
i färden 
 
 
bland ogudaktiga
 

och  


i anden fattiga
 
 
dårar
 
 
utan Kunskap
 
 
Sanning
 
 
och
 
 
Äkta Kärlek 
 
 
Tack
 
 
  
*****
 
 
 
"Guds Kärlek är som
 
 
stranden och som gräset
 
 
är vind och vidd
 
 
och ett oändligt Hem"
 
 
 
 
 
 
 
 
 


fredag 14 oktober 2016

Nobelt Pris?

Nobelpriset
 
 
2016
 
  
 
  
i
 
 
 
 
 
tilldelas
 
 
Bob Dylan
 
 
???
 
 
Nu behövs inte längre litterär erfarenhet
 
 
Fler kandidater i kategorin
 
 
musikpoesi
 
 
är
 
 
Leornard Cohen
 
  
Elton John
 
  
Simon & Garfunkel
 
 
Kultur delas in i tre genre;
 
  
Konst, Musik och Litteratur
 
  
What's next?
 
  
Målad poesi?
 
 
Dans-poesi?
 
  
Gäller dessa nya kriterier även övriga Pris?
 
  
En duktig sköterska på vårdcentralen
 
  
tilldelas Priset i medicin
 
 
En egenföretagare utan teoretisk utbildning
 
 
tilldelas Priset i ekonomi
 
 
En pyrotekniker
 
 
tilldelas Priset i kemi
 
 
Denna vänsterpopulism
 
 
har devalverat
 
 
Priset i litteratur
 
 
 
 
 
 


fredag 30 september 2016

Ups!


Om ett par månader har jag bloggat i fem år. Och som ni noterat genom åren, driver jag ingen kommersiell blogg. Då finns inget budskap, endast en reklampelare.
 
Ibland kollar jag min statistik. Och ni läsare är verkligen spridda över välden. Länderna skiftar. Det är kul!
 
Nedan ser ni exempel på antal läsare / sidvyer på en dag. Inte lika många som storbloggarna. Men bättre en fågel i handen, än tio i skogen.
 
Jag får även statistik över trafikkällorna. Vilket betyder att det framgår vilken site som läsare befunnit sig på och därifrån navigerat hit. Tala om tvära kast - från hotgirlclub porno-site, till denna intellektuella sida.
  
 
Läsare / Sidvyer per dag
 
 



 
 
 
 
 
 


fredag 23 september 2016

Lars Laurila

Sally Salminen Duhrkopf
 
Född 25 April 1906 Vårdö, Åland
 
Död 18 Juli 1976 Köpenhamn
 
*****
 
Hahaha... Javisst har jag rest med Lars - i Böckernas Värld!

Sally Alma Ingeborg Salminen var åländsk författare. Hon blev berömd som författare när hon 1936 vann en svensk-finländsk romantävling med boken Katrina. Romanen översattes till ett tjugotal språk och filmatiserades 1943 av Gustaf Edgren. Hon skrev romanen medan hon arbetade som hembiträde i New York.
 
Sally Salminen gifte sig 1940 med den danske målaren Johannes Durkopf, och var bosatt i Danmark. Hon skrev flera romaner efter Katrina. I Danmark blev hon en stor och berömd kulturpersonlighet. Boken Katrina betraktas som upptakten till en av Nordens största säljsuccéer genom tiderna, men vars sociala kritik väckte starka reaktioner i Sally Salminens hemby Vargata på Vårdö.
 
Boken blev öppningen till en litterär karriär, men också en börda för sin författare. Hon publicerade under sitt aktiva författarliv sjutton böcker; romaner, reseskildringar och självbiografier.
 
Jag fann boken Katrina, bland Kära Mammas böcker. Den bär en Julhälsning och årtalet 1954, så Mamma var då tonårig flicka. Har under hela min uppväxt sett bokens rygg i hyllan. Och beslöt mig för några månader sedan, att läsa den. Den var en oerhört stark upplevelse och det är svårt att beskriva dess innehåll. Boken är stark, fängslande och man gråter sig stundtals igenom den. En nyttig bok även ur historisk synvinkel. Den ger inblick och förståelse. I allt detta tvingas man ta ställning. Och att se sig själv naken och skör. Boken Katrina har en framträdande plats i nordisk kvinnolitteraturhistoria. Skall läsas av både män och kvinnor.
 
***** 
 
Efter läsning av detta mästerverk, fann jag även boken Lars Laurila. Lars är Sally Salminens romankaraktär i fyra böcker. Och det är om dessa fyra verk jag vill berätta. Boken Lars Laurila är Sally Salminens fjärde bok, skriven 1943 (480 sid) - Den skildrar pojken Lars Laurilas uppväxt på Åland, från hans allra tidigaste barndom till ungdom. Lars är den äldste av tre bröder. Fadern är från Finland och modern av åländsk släkt. Lars är en stor tänkare och den ende i familjen som är bokligt lagd. Han skriver dikter, läser allt han kan komma över, engagerar sig för Ålands sak och drömmer om utbildning. Arbetar hårt för att förtjäna sitt uppehälle. Han ser oättvisor och noterar dem. Skäret Bossholm, Jonsbylandet blir honom för litet och han vill ut och se sig om. Lars frågar sig; "Vad innebär det att vara färdig. Bakom orden "att vara färdig", kände han ett helt livs och en hel människas utveckling, alla krafter prövade, alla anlag odlade, alla möjligheter tillvaratagna"
 
"Vad människorna ändå var ynkliga! Så få det fanns som bars av stora känslor, av mäktiga lidelser". Efter den slutsatsen beger han sig till Stockholm.
 
Boken Nya Land kom 1945 (268 sid). Denna berättelse fortsätter där den förra slutar. Lars Laurila kommer till Stockholm, arbetar och möter Anna. Deras relation är komplicerad. Lars vill gifta sig men Anna är proletär och delar inte hans syn på kärlek och äktenskap. Så Lars utvandrar till New York. Två av Lars svenska vänner i NY, beslutar sig för att resa till Ryssland, som de kallar Nya Amerika.
 
"Men utan att i ord ha kunnat delge någon sin vetskap, erfor han vad det betydde att gån genom livet med blottade nerver. På det sättet blev sorgen honom till rikedom. Han lärde något, visste något mera om livet". 
*****


Fyra år senare 1949, kom Uppföljaren till Nya Land - boken Små Världar (467 sid). Den skildrar Lars Laurilas åtta år i New York. De öden som styr Lars in i storstadens obamhärtiga malström är både goda och onda. Han finner ne trogen kamrat på färden, i den modiga Vivi, tills dne nervslitande tillvaron blir henne tragiskt övermäktig. Lars ser många av sina kamraters vänner, föra kampen för livet, som nummer i de hårt arbetandes stora armé. Och han får själv ständigt pröva på jäktet och pressen att tjäna under mycket hårda villkor. Han kämpar sig segt igenom och finner en personlig frihetsväg - utåt och uppåt; Lars Laurila blir en livserfaren man, med sitt människovärde i behåll.
 
När denna bok Små Världar utkom i Danmark, hälsades den som en betydande roman - Den bästa sedan Sally Salminens genombrott med boken Katrina
 
Små Världar beskriver utan tvivel det mest fängslande skedet i Lars Laurilas liv.  
 
*****  
 
 Sviten om Lars Laurila, avslutas med verket Klyftan och Stjärnan som kom 1951 (311 sid). Brättelsen inleds med Lars återvändande till Sverige, landstigningen i Göteborgs efter nio dagars ångbåtsfärd från NYC, för att från Göteborgs ta sig vidare till Stockholm och Åland. Vid tidpunkten har Lars skrivit boken om sin hembyggd Åland och dess invånare. Hans karaktärer i boken bär fingerade namn. Vid ankomsten till Göteborg, möts Lars av journalister. Liksom i Stockholm och Mariehamn. Han hyllas av litteraturkritiker och hans bok blir översatt till tjugo språk. En stor och världsvid succé...
 
Men... hembyggdens invånare och Lars närmaste, tar avstånd från honom. Han fryses ut av så gott som alla på Åland. En sjökapten (redare) känner sig genom sina vidlyfftiga otrohetsaffärer, utpekad i boken. Lars baktalas av ortsbefolkningen och beger sig till Provence, för att söka lugnet. Där möter han Erika - konstnär och dotter till en annan sjökapten på Åland.
 
Lars Lurila:
 
"En människa i olycka, skall inte lämnas i fred. Hon väntar och hoppas innerst inne, att en eller annan ska älska henne för högt att kunna låta henne vara i fred..."
 
"Gud ske tack för trösten, om den så också är falsk som blinket från en stjärna som slocknade för ljusår tillbaka!"
 
"Jag tror att det kan vara uppfostrande och rekreerande att stanna på ett ställe, där den mest lumpigt klädda gamla käring hälsar med en värdighet som om hon själv vore en drottning och jag en fin herre på besök",
 
"Ja, jag hör till det slags människor som ännu skriver Gud med stor bokstav".
 
*****
 
Sally Salminen är en stor berättare. Och korad til Nordens största kvinnoförfattare. Hennes språk är oerhört rikt och målande. Man förnimmer ljud, stämningar och dofter. Storslagna och träffsäkra beskrivningar av karaktärer och miljörer. Alla hennes böcker har självbiografisk grund. Och i böckerna om Lars Laurila, följer man i honom, Sally Salminens egen resa. Alla de sjutton verk hon skrivit, vittnar om en gigantisk iakttagelseförmåga, människokännedom, stora historiska kunskaper och en aldrig sinande källa av livserfarenhet.
 
Jag har nu alla elva romanerna! De två första jag läste, "snubblade" jag över i mina kära föräldrars stora boksamling. jag fångades direkt och resten av böckerna fann jag på www.bokborsen.se ett fantastiskt ställe att söka gamla böcker på! Nu söker jag bara hennes fyra självbiografier och två reseskildringar...
 
Önskar man försjunka i länge varande berättelser, vill låta sig beröras, ryckas hän och göra historisk tidsresa... så är Sally Salminen rätt - och alla hennes verk, rekommenderas å det varmaste!
 

Kära
 
Sally Salminen
 
Av hjärtat
 
Tack


 
 
 
 
 
 

torsdag 15 september 2016

Lars & Jag...

Sedan ett tag tillbringar jag tiden med en fantastisk man. Lars heter han. En mycket klok och bildad gentleman. Verbal och skrivande, liksom jag. En penseur med samma etiska uppfattning och rättspatos, som jag. Naturälskande estet.  Ja, vi har verkligen mycket gemensamt. Halvfinländare är vi båda dessutom, med känslan det innebär av att ha två fosterland. Även våra livserfarenheter är likvärdiga. Lars är min tvillingsjäl...

Befinner mig just nu i Cuers, nära Barreskedjan i Provence. Vilken plats! Vita, ljusgrå och ljust röda stenhus med gröna och grå fönsterluckor, fontänen på torget, det fyrkantiga kyrktornets klockspel som anger varje kvart... kullerstensgränder, olivlundar, doft av vild timjan... Den blå himlen, hög klar luft och milsvid utsikt. Ingen turistort med lyxhotell, utan här finns ett personligt gästgiveri med god lantlig mat... Ljumma kvällar med ljuden från caféer... Härliga samtal under den sammetssvarta och stjärnbeströdda himlen...


Dessförinnan Åland
 
(Bossholm)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
och NYC...


 
 
 
 
Men nu alltså Cuers
 
 
 
 
 
 

 
 
 

 
 
 
Sedan återresa till Mariehamn
 
Åland
 
 
 
Fortsättning följer...
 









lördag 10 september 2016

Svarabiska?

Har ni tänkt på att språkets utarmning / avveckling, är en ren konsekvens av förändrade attityder och beteenden. Så är det.
 
Numera benämns allt som anses bra och kul - "grymt bra / sjukt kul". Vid adjektivförstärkning använder man motsatsord. Grymt och sjukt är ju för de flesta något negativt. Men för barn, ungdom och vuxna utan bildning är det lilla ordförrådet trendkänsligt. Och associala medier göder tillståndet. Ja, till och med befäster det. Lyssna på framförallt de kommersiella kanalerna. Som en farsot sprids den nya "svenskan". Undrar var den kommer ifrån?
 
Och lyssna på idrottsfolk! Oavsett grenar, låter intervjuerna likadant; "Ja, vi gjorde vårt bästa... äää... Och nu skall vi ladda om... äää... Sen får vi se... äää... Nu är vi grymt taggade... äää... och tänker bara gå in och ha kul och köra ända in i kaklet... äää... Vi ska ge järnet... äää... och visa att vi äger fett... äää... Det blir helt magiskt"  
 
Lyssna på tonårsflickor som intervjuas; "Asså ja ba... typ trodde ja sku dö asså... så sjukt pinsamt lixom känns de som ... Asså ja sto typ kolla en grej... så kom han ba typ lixom tafsa... så ejengklin va de typ sjukt kul känns de som... ja, eller hur?". Gettosvenska? Vaddå "Ja ba"? Jabadabado? Tja, tillbaka till Flinta...
 
Intervjuklipp (teve / radio) som är endast tio år gamla, har en helt annan vokabulär. Det lät då som om man tänkte efter, innan orden uttalades. Hem och skola bär ansvar. Slöa föräldrar och curlande lärare... Och alla dessa förb-de surfplattor! Hur många barn kan skriva med vacker handstil? Språket - talat och skrivet - speglar livsstil och personlig utveckling. Vilken chock det måste bli, att komma ut från den i det närmaste betygslösa skolan, för att upptäcka att lön är något man får för prestation. Oj.  
 
Stockholmare som betraktar sin dialekt så som varande rikssvenska, har en benägenhet att vränga till bestämd form plural - husena - istället för husen. Och imperfekt form av verbet stå - stog - istället för stod. För att inte tala om alla tj-ljuden - kärna, stjärna och så vidare... Inte heller att förglömma bokstavskombinationen - rst - först, störst... I Skåne uttalar vi samtliga dessa bokstäver i kombination. Men i Stockholm gör man även tj-ljud i ord med bokstavsföljden - rst - (!)
 
 
Journalister hör till dem som är sämst på att skriva och tala
 
  Nedan rubrik fann jag i tidningen Svenskt Näringsliv
 
 Vad är andemeningen?

Gengångare?
 
 
 
 
Från respektive sida
 
bör det heta.