fredag 25 januari 2013

Pausfågel 2

Pelle Fjants Tio Företagar-Budord, i konsten att misslyckas med Bolaget.
 
1. Du skall inga andra kompetenser hava, jämfört med Mina (m a o inga).
 
2. Du skall icke missbruka Mitt, Din adepts / gäldenärs namn, ty jag skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar Mitt namn och som hävdar sina ekonomiska rättigheter gentemot Mig. Dem skola jag respektlöst håna och kränka och göra mig själv till offer för.
 
3. Tänk på alla dagar och gör dem till vilodagar. Lägg ut Ditt ansvar på entreprenad, med fantastiska planer som agn.
 
4. Hedra icke Din fader och Din moder, ej heller Dina välgörare och borgenärer, ty de må då tappa tålamod och kursa Dig.
 
5. Du skall icke dräpa Ditt bank-konto, utan andras.
 
6. Du skall alltid begå löftesbrott - pacta non sunt semper servanda - avtal behöver inte alltid hållas.
 
7. Du skall alltid sno andra på pengar. Allt Ditt är Mitt och allt Mitt är Mitt.
 
8. Du skall alltid bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Mycket snack och lite verkstad. Låt alltid de andra klä skott för Dina tillkortakommanden.
 
9. Du skall alltid hava begärelse till Din nästas hus. Du skall alltid kräva att ta del av Din nästas tillgångar och reserver, ty dessa är enkom till för Dig.
 
10. Du skall alltid hava begärelse till något som tillhör Din nästa, och alltid vara avundsjuk.
 
 
Skyll inte på mig...
 
 
 

 
 
 


torsdag 17 januari 2013

Blott en dag...

Har idag varit på min Pappas Fasters begravning. Mycket högtidligt, vackert och fint. Och jag är säker på att hon fanns med och tyckte allt blev bra. Det var för mig många tankar på Mamma och Pappa... Känns märkligt att på något sätt, nu axla den roll mina Föräldrar annars skulle haft, i sin relation till släkt, vänner och bekanta. Liksom insikten att jag är den som nu står längst bak "i ledet" av generationerna. Försöker växa och känna mig mer vuxen än jag är, inombords...

Frågan är bara om man någonsin blir sådär vuxen som man alltid uppfattat de äldre generationerna? Jag tror inte det. Det finns alltid kvar ett litet barn inom oss, i all vår längtan efter tröst, trygghet och bekräftelse.

Alla de som mist någon eller några nära och kära, vet precis vad jag menar. Och har även medvetenhet om att en sådan sak som en begravning, antingen river i sår och / eller starkt berör och helt enkelt påminner om livets förgänglighet. Men - så finns det dem som saknar förmåga att känna eller medkänna... som har dålig tajming eller är klumpigt vaggade och utan hyffs och respekt...

... som tror att att förlust av närstående är detsamma som stort arv.

Jo, ni läser rätt! Jag "sitter här och slåss med tankar..." (som min Farmor och Pappa brukade säga) och känner behov av att reflektera efter dagen idag, samtidigt som annan person (i vanlig ordning) bara måste påminna om sina omättliga behov av medel... Jag blir både ledsen och arg av sådan total känslokyla, stupiditet och framförallt fräckhet. I synnerhet när densamme, sedan decennier aldrig yppat ordet återgälda. 

Mitt Älskade Hem försvann... Tillgångar försvann... En bit av hälsan försvann genom en whiplash, Mina Älskade Föräldrar försvann... Så det känns som jag redan mist alldeles för mycket...

Kändes bara to much, att samma kväll (idag) som jag varit på begravning, få ta emot åsikter om att jag borde bistå med medel för utgifter som tillhör annan... Så om du med anhang läser mina rader, känn att jag även sedan länge förlorat min tillit till er. Vad är det man säger - Äpplet faller inte långt från päronträdet...






fredag 11 januari 2013

Tryggare kan ingen vara...

Man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad, säger Regeln som är kristendomens kärna. Och det borde i logikens namn innebära att man inte skall behandla andra, på ett sådant sätt som man själv inte önskar bli behandlad. Men...

Så enkelt är det inte. För hur ofta händer det inte att människor beter sig illa och ändå förväntar sig gott bemötande? Med motivering att man skall var förlåtande. Hur förlåtande skall man vara? Kan allt förlåtas? Skall allt förlåtas? För om det är så att allt skall förlåtas, då är det ju fritt fram för illasinnade och framför allt själviska individer, att på olika sätt skada annan. Den skada jag här syftar på, är inte den fysiskt handgripliga, utan den subtila (psykologisk-, social- och ekonomisk skada).

Vad föranleder en del människor att bete sig illa? Antingen illvilja, dumhet eller ren egoism? I anledning av teve reklam för cancerupplysningen, så kan jag inte undgå dessa frågor, när jag kommer att tänka på sommaren 2009, då min Mamma fick sitt cancerbesked. Var var ni då? Eller var det så att ni tänkte, att hon redan var så sjuk, so what's the difference? Min Pappa ställde sig samma fråga - Var var ni? Blev ni rädda? Eller förstod ni verkligen inte vad som höll på att hända? Så dum är knappast ingen. Såg ni kanske er egen sårbarhet? Blev den rentav för svår att konfonteras med? Tänk att vi människor kan vara så olika... Själv är jag av den uppfattningen att vi alla är små och lika inför döden. Jag är även av den uppfattningen att man i dödens närhet, kan försonas - mötas och se varandra i ett klarare och renare ljus... Det värmer mig ännu med kondoleanser jag inte räknat med. Av hjärtat - Tack! 

Och lika mycket kyla och förakt känner jag för er, som genom åren, varit snabba att skriva andra på näsan vad good behaviour and manners, är... Ni, ja, just ni... fick ert livs chans att göra reklam för er egen förträffliga kunskap i empatins namn. Tack för att ni bekräftade er uselhet och med stor tydlighet, visade hur ni själva skall behandlas. Så var det sagt.

Att genom våld, tilldelats skada och att berövats ekonomi genom falska löften... väcker känslor av skam - av den som drabbats. Varför? Förövarens syfte är att förminska och skam- och skuldbelägga den drabbade, och ringakta dess känslor, för att göra sig själv till offer, och därmed rättfärdiga ett fortsatt sjukt beteende. 

Lök på laxen - salt i såren... "Du måste erkänna att hälften är ditt eget fel..." Hur då? Har förövaren delat ansvar med den som utsätts? Påminner ju osökt om det fördomsfulla och förkastliga resonemanget vid våldtäkt - "Hon får skylla sig själv, hon hade ju utmanande klädsel". Förövaren är således bara delvis skyldig, om nu den som utsatts, skall ta på sig hälften av ansvaret, eller...???

Om allt kan och skall förlåtas, innebär det att de människor som utsätts för jävligheter, inte får markera att gränsen är nådd. Det är ok att mobba, det är ok att slå, det är ok att bedra, det är ok att stjäla, det är ok att ta livet av folk... Hur mycket skall en individ göra våld på sig själv, i sin tolerans och i sitt förlåtande???


Någon som vet???





torsdag 10 januari 2013

Isn´t She Lovely...? Not!

Jag hade redan för något år sedan (och mer intensivt sedan några månader före Jul), närt tanken på att åter skaffa mig hund. Och mina tankar kretsade kring rasen Bichon Frisé. Har varit hu(n)dlös i över tre år efter en Älskad Ceskyterrier som gick bort. Så jag mailade ansvarig för medlemstidningen för Bichon Frisé-ägare, för att förhöra mig om möjligheterna att finna en vuxen hund i behov av omplacering. Och så plötsligt kom ett svarsmail, med länk till uppfödare som sökte nytt hem åt en ettårig Bichon Frisé-flicka.

Dessa väntans dagar, var fyllda en sådan härlig känsla... som det var ett bra tag sedan jag kände. Jag såg detta ställningstagande för hund, även som ett led i den gigantiska sorgeprocess jag befunnit och fortfarande befinner mig i... Jag hade genom detta hundbeslut, tagit en undermedveten ställning för att bejaka livet och sådant som får mig att må bra, och den närmast barnsliga glädjen jag likt en liten flicka, kände för denna vovve...

Hund och uppfödare anlände efter nio timmars tågresa, då hunduppfödaren erbjöd sig att på min bekostnad resa ner med hunden, till mig. Jag hade även bokat och bekostat hotell där jag bor, och bjöd på middag i mitt hem. Dessförinnan hade jag sänt handpenning (5 000 SEK) och resterande summa (10 000 SEK) skulle betalas vid överlämnandet av hunden.

Frid och fröjd - trodde jag. Och fick i stället en helvetes natt med detta monster. Trots hundvana och vana vid att vid några tillfällen övertagit vuxna hundar, fungerade ingenting med denna "lilla älskling"... Lämande sovrumsdörren öppen, med hunden hos mig och stängd, med hunden hos mig, om vartannat. Gick ut med henne före sängående, sedan 01.30 och så 05.30... Mat gavs före sänggåendet och det fanns möjlighet att hoppa upp i min säng (vilket hon gjorde med besked)... med mera med mera... ALLT för att försöka få hunden att känna trygghet. Men - hon skällde och skällde och skällde och skällde... Och jag kände bara maktlöshet och givetvis utmattning... Hunden hoppade och studsade i min säng, hoppade på mig, på kroppen och i ansiktet, kraffsade på sängens klädsel och så vidare... Jag klappade henne och försökte lugna... men utan att det hjälpte...

Situationen blev ohållbar och jag insåg att jag inte skulle kunna behålla hunden. Jag lämnade den åter till uppfödaren, som reste hem med (o)djuret... Som om inte det nattliga helvetet räckte. Nu jävlas uppfödaren. Förhalar återbetalning av min handpenning och skyller på utlägg hon haft och att hon först måste sälja hunden till annan, innan hon kan återbetala mig (!?) Pardonez moi - men jag betalade både resa och uppehälle! Veterinärbesiktning av hund, brukar en seriös hunduppfödare stå för (den ingår ju i själva priset).



Sanera i hunduppfödarträsket, tack!