Homosexualitet

När teve-filmatiseringen av Jonas Gardells bok Torka inga tårar utan handskar, gick, så missade jag att se den. Men nu har jag i alla fall läst boken. Jag hör för övrigt till dem som gärna läser Gardells böcker, för att han har en extremt god känsla för detaljer och stor förmåga att skildra saker och ting, som om han vore dubbelt så gammal - baserat på livserfarenhet. Men...

 

Jag har synpunkter på det jag läst i ovan nämda bok. Och funderar över detta med homosexualitet. Talespersoner för RFSL brukar uttala att det inte är någon skillnad på hetero och homo... i synen på relation till annan. Men det är lätt att undra... efter genomläsning av denna bok.

 

För varför får man (jag i alla fall), uppfattningen att man i homo-världen lägger extremt stor focus på genitalierna? Och det liv som skildras i boken, är lindrigt sagt promiskuiöst. Man har först sex med varandra och hoppas sedan att partnern stannar kvar... Men hallå? Visst, jag är medveten om att en hel del ytliga hetero-relationer inleds på likvärdigt sätt. Gardells trilogis första bok är kallad Del 1 Kärleken... Men det han beskriver är inte kärlek, utan snarare begär och konsumtion av likasinnade individer. 

 

De så kallade Pride-paraderna framställer homosexualiteten på samma sätt - stor focus på genitalier och ännu värre, styr ut sig som vore de ett cirkusfölje. Jag menar... seriöst...?

 

Om man analogt ponerar att hetero-kulturen gjorde likadant... kallade det kärlek att ligga runt eller hålla parader med porrigt klädda män och kvinnor i varierade samlagsställningar och så vidare - då hade det varit trashigt...  

 

Men nu är det en gång för alla så att vänstermedia betsämt åt oss, vad vi måste tycka och tänka, för att inte kallas homofober. Tala om diskriminering!!!

 

 

 

Hetero - men stolt!!!

 

 

 

 

 

 

 



Annandag Jul

Vilken Julklapp!

 

 

Blivit Farmor för andra gången!

 

På självaste Julafton!

 

 

 

Tack Gud!

 

 

 

 



Nu är det Jul igen...

Egentligen är det inte så svårt att undvika den så kallade julstressen...

 

Gör Dig till en tillfällig betraktare av de vanligast förekommande julföreteelserna. Genomskåda de kommersiella budskapen och storföretagens annonskampanjer i diverse media. Tänk verkligen efter och fundera över varför det år efter år, slås rekord i konsumtionen kring Jul... Årets övriga dagar, matas vi av media, med våld och elände, vilket på sikt gör individen empatiskt avtrubbad. 

 

Således göds det avskärmade (avtrubbade) egot, med ökat behov av frosseri som konsekvens. Som bedövning, för att slippa engagera sig. Julens budskap uteblir och lämnar plats åt gallstensframkallande kladdiga röror, äckelsmittade julbord eller skuldsättning hos kreditinstitut. Men, hallå...?! Tagga ner, sänk tempot, ta djupa andetag och njut av stillhet och tanken på att det kring Nyår, går att ana, om än pyttelite, att ljuset återvänder...

 

Ett, tu, tre och simsalabim! Nu skall vi vara glada. Alla skall vara glada! Det är en myt att alla är glada till Jul. Det är nog snarare så att alla känslor och företeelser i släkt, familj och relation förstärks vid storhelger. Eller känslor av ensamhet och utanförskap. Endast vår fantasi sätter gränser för inlevelsen i hur det kan vara.

 

För mig är det andra Julen utan mina Älskade Föräldrar, som båda gick bort mellan Juni och Oktober i fjol. Jag håller på att lära mig, att gå vägen tillbaka... försöker lära mig att förstå. Tänker på er, som träffade Mamma och Pappa, men som inte kondolerade... Vad löjligt små människor ni är. Kan inte ta er på allvar eller ens känna respekt. Sorry.

 

Död förändrar. Flyttar in och möblerar om. För alltid. Får en att se, med alla sinnen. Egentligen borde Julen vara den tidpunkt på året, då vi bara ger och samtidigt stänger ner vårt ego. Vi har ju vårt födelsedagsfirande, då var och en har en egen dag. Men Julen - tillhör de osjälviska. Skaffa perspektiv!

 

Och mina tankar går till alla dem som mist en närstående, till alla dem som ligger på sjukhus och inte får besök, till alla dem som i Juletid vakar över närstående på sjukhus, till alla dem som är sjuka, till alla dem som har det svårt socialt och ekonomiskt, till alla de kvinnor som våndas över om deras make skall slå dem eller barnen i Jul, till alla dem som lever gömda och är rädda, till alla dem som saknar ett Hem, till alla dem som saknar någon, till alla de barn som gråter sig till sömns, till alla de barn som är utfrusna och till alla dem som far illa av andra människors missgärningar.

 

Jag önskar alla en GOD JUL. Men främst dem som jag ovan räknade upp!

 

 

En STOR VARM KRAM till just er!!!  

 

 

 

 

    

The reason...

Det blir lite märkligt när människor förklarar varför de firar Jul och vad som är viktigt med Julen...

 

"Maten, teveprogrammen, granen och julklappar..." Eller varför de firar Lucia... "Ja, det är mysigt med alla tända ljus, glögg och pepparkakor..." Alltså, uppriktigt - Luciafirande? Varför firar ett protestantiskt och avkristnat land, ett helgon inom den Romersk katolska och Ortodoxa kyrkan?

 

Och varför firas Julen, när anledningen är totalt avvecklad? Liksom Påsken... Vem tänker på Kristi död och Uppståndelse, på långfredagsdisco, bland påskägg, utklädda kärringar och laxfrossa...?

 

Eller "borgerlig konfirmation" - vad bekräftar den?

 

Eller kyrkovigsel - "Det var ett fint bröllop men prästen pratade för mycket om Gud..." (?!)

 

 

 

Anledningen till våra sakrament och helger! 

 

 

 

 

 

Tangibles

Det har blivit några veckors uppehåll i skrivandet, vilket har sina orsaker i att min Dell-kompis behövde tangentbordstransplantation. Jag hör till dem som sliter ut tangenter, ungefär som löparen sliter skor. Och så har det kommit en flytt emellan. Bor sedan en vecka, i NV Skåne. Just nu yr snön över skog och vidder, och landskapet ser ut som ett svartvitt foto, med hundra nyanser av grått...

 

Drömmen om Halland, kanske Bohuslän... som jag så ofta närt förhoppningar om att göra till "mitt". Marstrand, Skärhamn, kanske Strömstad... Jag är kust- och hav-människa som älskar fisk och salta stänk...

 

Svek. Som en tagg i hjärtat, att möta insikten om bortkastad tid och självbedrägeri, på basis av egna referenser. Att blint givit tillit och förtroenden, för att återgäldats med "raljerande" och analyseranden om den jag är. Vem - jag bara undrar VEM, är av Vår Skapare, satt att i jordelivet, råda och döma över andra? Vem har av högre makt, tilldelats rollen och framförallt rätten att uppställa normgivnade kriterier för hur varje individ (unik sådan), skall tänka, känna och agera? Fy för den lede, för självutnämnda sekteristiska personer. Från dylikt tar jag avstånd! Frisk luft i själ och lungor, tack!

 

"När vi var på IKEA, noterade jag att du inte trivs i sådana sammanhang, du är nog en hemmets drottning, som föredrar att vistas hemma..." Jojo, ni läser rätt! Pardonez moi, men vem f-n trivs på IKEA??? Jag trivs inte på McDonalds eller Ullared heller... Ups... Jag hör till den del av mänskligheten som uppskattar kvalitet framför kvantitet. Och personlig service, att jag som kund känner mig utvald och speciell. Slutsats av ovan ogenomtänkta uttalande, torde således vara, att alla vi som inte tilltalas av att trängas i en eau de mix av svett, gammal mat-os, kaffesump och urin, vi är inte sociala. Men hallå lixom...? Eeh...?

 

Analogi; För drygt tio år sedan, besökte jag en intern på öppen anstalt. Han berättade för mig att han aldrig sett någon som såg så bortkommen ut som jag, då jag promenerade över fängelsets gård. Jag tog det som en fin komplimang, för vem vill se hemtam ut på en anstalt?!

 

En annan och med ovan samtidigt uttalad groda, var att jag "föredrar saker, framför livskvalitet..." Jag har nu skrivit närmare hundra (100!) inlägg i denna blogg. Samtliga har sitt ursprung i tankar och känslor, kring förlusten av två Älskade närstående (mina föräldrar). I åtskilliga inlägg har jag beskrivit hur jag som ensam-barn ställts inför det faktum, att allt sorterande av just saker, vilade på mig. Tänk, ett par som varit samman i över femtio (50!) år. Båda intellegenta känslomänniskor, med mycket litteratur och eget skrivet material, samt sparade minnen och ett fullmöblerat Hem... Ja, då blir det en del att göra. Hundratals kilo av saker har sålts eller lämnats bort. Och det jag behållt, är det som för mig är starkt förknippat med Mamma och Pappa. Jag har ofrivilligt behövt flytta en del, de senaste åren. Om det har jag skrivit i tidigare inlägg. Sakerna, tingen, föremålen, blir då det som utgör ens (mitt) Hem, inte de för tillfället omslutande väggarna. 

 

Har för övrigt alltid varit en person som vårdat och som vårdar tillhörigheter. Är det fel? Är det fel att ta hand om det som är ett stycke konkret familjehistoria? Som inte kan ersättas av pusselmöbler från IKEA... 

 

Är det livskvalitet att få ta emot ovan uttalanden?

 

 

 

Klassiskt Traditionell - är jag

 

 

 

 

 

Dagssländor - Nej, tack!

 

 

 

 

Times they are at change'in...

För någon vecka sedan stod att läsa på löpsedel; "12-åring lämnades ensam utanför skola. Rektorn: Det är inte bra". Jag läste inte artikeln. Men rubriken är tidstypisk. Själv var jag 12 år på 70-talet. Att vara 12 innebär att man går sista året på mellanstadiet, nästan högstadie-elev...

 

Skolan låg i utkanten av Malmö, och skoltandläkaren var inhyst hos Folktandvården i stadens centrum. Det innebar att varje sådant tandläkarbesök skulle anmälas hos klassföreståndaren, som utdelade två bussbiljetter (50 öre enkel resa). Sedan fick man (jag) själv hålla reda på när det var dags att be om lov att lämna en lektion för att åka iväg. Då var man  (jag) mellan 9 och 12 år...

 

Går jag längre tillbaka i tiden, tänker jag på vad mina Föräldrar och Mor- och Farföräldrar berättat att de åstadkom vid 12 års ålder. Som jag skrivit i tidigare inlägg om Finland, så fick Mamma vid 5 års ålder sin 2-åriga lillasyster vid handen, att ta hand om, då de skulle företa sin mycket långa resa från mellersta Finland över Haparanda, till Skåne... Ingen tänkte då på att små barn tolkar allting bokstavligt, så Mamma och Moster släppte inte varandras händer, ens för toalettbesök.

Man sommarjobbade med jordgubbsplock, hjälpte till att packa kundkassar i livsmedelbutiken, sålde kvällstidningar, var cykelbud, passade barn och hundar, städade hemma, skalade potatis, dukade och diskade. Och tog ansvar för sina läxor och annat hemarbete. Det utgjorde en grund för längtan att bli vuxen.

Så för att återgå till löpsedelsrubriken, kan jag inte låta bli att undra vad som avvecklats i den rent mänskliga utvecklingens namn??? Har inte varenda unge en mobiltelefon... Brukar inte barn av idag, har munnen med sig... Vad duktiga ni är, ni curlingföräldrar, som "älskar" sönder era barn och individens naturliga behov av frigörelse...

"Vi äger inte våra barn, vi lånar dem", brukade Mamma säga. Så sant!!! Vi har inte monopol på kärlek. Ingen har det! Alla barn angår oss! Att se och uppleva sitt barns steg mot självständighet, och dela barnets glädje och lycka över resan mot vuxenlivet - DET är kärlek. Ge barnet redskapen - värdegrunden och släpp tömmarna lite i taget. Låt barnet växa inifrån!!!

Det finns två områden, inom vilka jag är positiv till upprättandet av ett slags "körkort" - och det är för det första ett företagarkörkort. För det finns så många ekonomiska inkompetenser som kallar sig "företagare", "konsult" och VD (vadå VD - över sitt eget skrivbord, eller?) Mer om det en annan gång. Och för det andra, ett föräldrakörkort, som i dessa kommunikationens och  snabbmatens stillasittande tider, informerar och undervisar i enkel men sund kosthållning och motion, barn- och ungdomspsykologi, vikten av mental och praktisk närvaro i föräldraskapet, för att undvika fraser som; "det är samhällets fel" eller "det är skolans fel, för de har för lite ekonomiska resurser" och så vidare. Det där är bara skitsnack, för huvudansvaret för barnen, bär ALLTID föräldrarna.

Djuren förstår - men inte människan

 

 

 

 



Fars Dag 2012

Ett År

 

 

Siffrorna 11-11-11 klockan 11,

 

 

har i mitt hjärta

 

 

för alltid

 

 

etsats

 

 

fast.

 

 

Idag

 

 

ett år sedan

 

 

Älskade

 

 

Pappas

 

 

begravning.

 

 

Tomhet.

 

 

Vem,

 

 

delar

 

 

mina

 

 

barndomsminnen?

 

 

 

 

 

 

 

 



Bird on a wire

Som ett lovligt byte, känner jag mig ofta numera. Trodde Saknaden skulle mattas... i alla fall något. När nu nästan ett år gått. De praktiska arrangemangen är avklarde. Tillhörigheter sorterade. Kvar finns nu tiden, minnena och en gigantisk tomhet... 

 

Ett annat perspektiv och en annan nu-medvetenhet (mindfullness) är nya hyresgäster i mitt hjärta. Kan ni förstå det, ni som tycker att jag är förändrad? Vad tror ni egentligen? Nej, Döden förändrar. Så är det bara. Liksom att Kärlek förändrar. Sorg och Saknad är ingenting man skall "ta sig igenom", utan Sorg och Saknad är en logisk konsekvens av Kärlek och gemenskap. Utan Kärlek och samhörighet, ingen Sorg och Saknad. Så skärp er, ni som tror att Saknad är förkylningsvirus.

 

Jag har skrivit det tidigare - jag är INTE deprimerad - men skör, bräcklig och ömtålig. Hudlös. Visst skrattar jag varje dag åt något. Känner mig även lugn och oftast harmonisk. Men det som stressar mig, är när människor tar sig friheten att kraffsa i mina sår. Vore jag nyoperard, antar jag att det visuella såret lämnades ifred. Men Saknadens sår... 

 

Det är som om, ju mer utsatt jag varit för livets olika skiftningar samt träffat på en del av Vår Herres måndags-exemplar (idioter), desto tåligare och mera härdad, förväntas jag vara. Men ingenting kan vara mer fel! Man vänjer sig inte. Och varför är det alltid de på olika sätt gynnade, som beklagar sig mest, när livet kommer ikapp även dem? Ungefär som att tro att en kroniskt sjuk, har dett lättare, än den friske som råkar bli sjuk. Eller att tro att den som är van att vara sin flocks mittpunkt, mindre förtjänar ensamhet än den ständigt ensamme. Vad är alternativet? Hur väljer en människa bort till exempel sjukdom och ensamhet? 

 

 

Håll om mig

 

 

 

 

 

 

Free fallin'

Undrar vad han - Felix Baumgartner -  tänkte då han stod där på steget i dörröppningen till den lilla heliumballongförsedda kapseln... Hur känns det i kroppen och tanken, att se Moder Tellus med sin rundade horisont, att se kontinenternas konturer, under den blå "auran"...? Hur känns det att 40 000 meter över detta vårt gemensamma hem, plötsligt släppa taget - inte minst mentalt - för att under fyra minuter, falla fritt i en hastighet av över 1 000 kilometer i timmen...?

 

Alla vi som mist nära och kära, kan med lätthet affirmera känslan. För detta omtalade höghöjdshopp har vi känslomässigt genomlevt och genomlever vi, vid alla årsdagar eller vardagliga påminnelser...

 

I morse när jag stod och bäddade sängen, lyste solen för en gång skull. Vid denna tiden på året är det en avvikelse från den Västkustska regnperioden... Hur som haver, så stannade jag upp i tanken och eftersom det i dag och i skrivande stund, är ett år sedan Älskade Pappa gick till lika Älskade Lilla Mamma, så funderade jag över meningen med alltsammans... med Livet. 

 

Vem eller Vad tänder Livsgnistan i varje enskild individ? Varför tänds den? Hade jag stått där Baumgartner stod, hade jag definitivt gjort denna reflektion. Den Blå Planeten men sin skönhet och mångfald... Individer med tankar och känslor... som föds och som strävar. Och som Älskar och sörjer... 

 

Var finns alla själar som sedan urminnes tider längtat och hoppats, skrattat och gråtit... Och som stått där på tröskeln, vid sitt livs alla vägskäl...?    

 

 

Hopp

 

 

 

 



In Memoriam

Min  Käre Älskade Pappa

 

och "Buffa" Morfar

 

På aftonen den 16:e Oktober

 

är det ett år

 

sedan Du

 

så oväntat gick...

 

Du stannade en stund

 

efter det att

 

Lilla Mamma gått

 

Du drog upp klockorna

 

släckte lampan

 

låste

 

och

 

fattade Mammas hand

 

Så innerligt

 

Älskad

 

och

 

Saknad

 

är Du

 

Alltid

 

 

 

 

 



Låt djuren löpa!

En nio månader gammal hundvalp, vid namnet Milou, slet sig vid Landvetter flygplats. Och sköts ihjäl då han kom för nära landningsbanorna, där han ansågs utgöra säkerhetsrisk. Detta meddelar GP (Göteborgsposten) på nätet.

 

 

Samma förfarande beträffande älgar och annat vilt som tar sig förbi viltstängsel, och ut i trafiken. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett onödigt dödande!

 

 

Varför kan man inte göra som i djurparkerna då djur skall undersökas av veterinär eller förflyttas genom transport - skjuta bedövningspil som träffar djuret. Och sedan bära bort det???

 

Varför kunde inte nio månader unga valpen Milou, bedövas och lyftas bort??? För hans lilla hundkropp skulle ju ändå, i avlivat skick, avlägsnas från platsen.

 

 

SKÄMS ELAKA MÄNNISKOR!!!

 

 

Live and let live!

 

 

 

 

 

 





Duktig flicka

Ja, jag är en sådan där kvinna med duktig-flicka-syndrom. Tyvärr. Detta är dock ett karaktärsdrag som allt sedan mina barnsben, premierades i form av vuxenvärldens gillande och uppskattning. Följdaktigen blev denna egenskap likt Pavlovs betingade reflex, naturligtvis ett så kallat självspelande piano.

 

Det har medfört att jag blivit en prestations- och tävlingsmänniska längst ut i fingerspetsarna, allra främst tävlar jag med mig själv! Men det handlar inte om betoning på sådana saker som utseendemässig perfektion, utan om resultatet av utförda uppgifter. Har jag gett mig den på att sticka eller virka något, och jag noterar ett fel i början av arbetet, så gör jag om alltsammans. Det jag presterar skall vara ordentligt gjort, därmed basta! Jag är sträng mot mig själv. 

 

Tror att detta bidragit till sorgehanteringen eller viss fördröjning av den, i samband med allt det praktiska kring mina Föräldrars bortgång. Jag strukturerade och organiserade och hade full koncentration på att sortera... saker, papper, brev, böcker, foton, linne med mera... Så skulle även Mamma och Pappa funnit det bäst att jag gjorde, i stället för att lamslagen bli sittande i ett hörn. Jag har vuxit upp med epitetet "tapper" - "Hanna är tapper..." Främst i samband med de otal öroninflammationer jag hade som liten flicka. Tapper liktydigt med smärttålig... kom även att rent konkret få innebörden mentalt tålig och uthållig. Och vips ansågs jag vara en stark person. Som jag tidigare berättat, var Mamma mycket sjuk (Chron) under hela min uppväxt, så det var helt naturligt mycket focus på henne och även på Pappa, som var ledsen och som ofta levde i ovisshet och ensamhet, då Mamma låg på sjukhus.

 

Eftersom jag (är ensambarn) inte uppmärksammandes av vårdgivaren, på samma sätt som man idag gör med hela familjen, vid svår sjukdom, var understatementet att jag inte behövde något stöd - alltså spotta i nävarna och var för helv-e  duktig! Som tioåring kunde jag tilllaga köttbullssmet, steka köttbullar, skala potatis, baka muffins, sockerkaka, stuva spenat och koka fisk! Gör om det, bortskämda tjugoåriga snorungar! Studierna skötte jag själv och fick bättre betyg än genomsnittet.

 

Livet tränade mig tidigt i empati och i konsten att vara medmänniska och inte motmänniska. Det medförde att jag snabbt blev vuxen och trivdes även med att ta hand mina barn och familj. Det värmer något oerhört när barnen idag spontant säger att det haft en mycket fin uppväxt. Vad jag Älskar dem... 

 

Det händer då och då att förhållandet till människor utanför familjen, gör mig ledsen och arg. När jag märker att min "styrka" och omtanke utnyttjas och framför allt då jag blir tagen för given, för andras välbefinnande, då stänger jag min inre dörr, vänder på klacken och går. För det är precis som om folk tycks tro att bara för att livet skänkt mig extraordinära prövningar, så är det ok att tuffsa till mig. Eller tro att jag njuter av att, på uppmaning, vara en Florence Nightingale (!?) Som om Hyggliga Hanna alltid förväntas vara den som ställer upp - oavsett det handlar om tröst, stöd eller ekonomi. 

 

Mår illa så jag nästan kräks, av människor som selekterar individer enligt principen; "de är vana vid att ha det svårt, men det är inte lilla jag, och därför skall jag ju inte lida". Vad är det för sketen människosyn??? För det jag här vill säga till dem som genom åren tagit emot min omtanke, mina råd och min ekonomi - att det är MIN tur nu!!!   

 

 

Flitiga Lisa

 

 

 

 

 



Botten-napp!

Anne Lundberg går till botten. Ja, i dubbel bemärkelse. Normalt sett, gillar jag teve-programmet Landgång. Gillade, kanske jag skall säga. För det var nog så att det var kocken German, som med sin utstrålning och kompetens, satte guldkant på programmet.

 

I gårdagens program gick Lundberg till botten med u-båten m/s Halland, för att laga mat under övning på djupt vatten.

 

Trots flera påpekande om att iakttaga ombord gällande regler om att eliminera och sträva efter att så tyst som möjligt öppna och stänga skåpsdörrar i kabyssen, eller att skräna mindre vid sitt deltagande i sällskapsspelet Sverige, så skrattade Lundberg bort detta och förlöjligade därmed övningens allvar.

 

Än mer pinsamt blev det när Lundberg försökte få representant ur besättningen att knacka koden "u-båt i nöd..." Tystanden och stämningen i programmet, blev tryckt. Och besättningsmannen såg märkbart tagen ut, av att få en sådan uppmaning. "Ha, ha, ha... som att svära i kyrkan", flinade Lundberg.

 

Det här var ännu ett lågt och billigt exempel på att bristande hyfs och respekt, tycks utgöra vad man i dagligt tal, kallar "god journalistik", eller...?   

 

 

 

På djupt vatten...

 

 

 



 



J'accuse...

I Sverige är brottsprovokation någonting som är förbjudet. Polisen får således inte arrangera fällor, för att provocera fram brott. Och medborgarna får inte heller anstifta brott så som stämpling, uppvigla eller på annat sätt få någon att begå kriminella handlingar.

 

Men - i det här landet gäller reglerna uppenbart inte de olika medierna, som i förlängningen och som konsekvenser av sitt agerande, påverkar svaga själar att begå brott. För att inte tala om den långsiktiga avtrubbningseffekten av empatin och lyhördheten för andra individer, som logisk följd av dagligt serverande av bilder som skildrar allt mänskligt lidande. Och då menar jag precis allt lidanade.

 

På detta svarar journalistkåren att de minsann har skyldighet att bistå allmänheten, med den nakna sanningen, så det så. När jag och även mina barn växte upp, så brukade skolans företrädare uppmuntra eleverna att titta på nyheter och att läsa dagstidningar. Det var viktigt för allmänbildningen. Jojo, på den tiden gick det an. När det gällde nyhetssändningar på teve, hände det att uppläsaren varnade känsliga  tittare, för att otäcka bilder kunde förekomma. Och då var de otäcka bilderna ändå inte lika otäcka som de är idag... Man har från medias sida, skjutit fram gränsen för tolerans. Varför? Vi är ju fortfarande människor med själ och tanke... Hade jag idag uppväxande barn, så skulle jag inte tillåta dem att se på teve-nyheter.

 

Nu till pudelns kärna; Varför ges kriminella individer, möjlighet att göra sig hörda i media? Varför får de all uppmärksamhet och publicitet? Varför alla dessa soffprogram, i vilka experter försöker få oss att förstå dessa element? Jag påstår att media spelar galenskapen helt i händerna. 

 

När hemska dåd inträffar, visar det sig ofta att dess utförare, hämtat inspiration från föregångare. Och media har bistått med spridandet. Finns det någon grupp människor, som skall få utrymme i press och i teve-kanaler, så är det offren! Men de sätts på undantag och försvinner darrande in i något mörkt hörn.

 

Vad jag är hjärtligt trött på er, vänstervridna populistiska journalistjävl-r!

 

Jag anklagar medier för indirekt brottsprovokation, genom att inte ta sitt konsekvensansvar vid förmedlandet av hemskheter.      

 

 

  

På vems sida?

 

 

   

 

 



(Disk)valificerad?

Om dubbelmoral, tycker jag inte! Och inom miljö- och hälsosektorn finns åtskilliga exempel. Här får ni ett.

 

 

Det här är mitt handdiskmedel.

Lägg märke till;

att det nere till vänster på flaskan,

bär loggan för miljömärkning (svanen) och

symbolen för Astma-och allergiförbundet;



 

 

 

Och läs här varningstexten

på flaskans baksida!

Man varnar för ögonskada,

samt uppmanar

att använda skyddshandskar

eller ansiktsskydd!

 

 

 

Käckt, eller hur?

 

 

 

Handle with care

Hej Bloggen, det har gått ännu några dagar sedan jag skrev senast. Och det är exakt så som det är... Fortfarande gäller - en eller några dagar i taget. Mussteg, dock framåt. Kommer ihåg vad sköterskan på Hospice sade; Nu börjar allt det svåra, som kommer att förändras med tiden.

Det försvinner aldrig, det flyttar in. Och vad det handlar om, är att lära sig leva med det. Rent fysiskt känns det stundtals som jag fått ett mycket hårt slag i magen, så att jag tappat luften och fallit omkull. Och med ett kroniskt illamående. Som om den inre kompassen lagt av, står stilla eller bara snurrar runt.

Ändå, kommer frågor och kommentarer; Vad är det egentligen med dig? Du har blivit annorlunda! Skall du alltid vara så här känslig? Ok, vore detta det enda jag får höra, så kan jag hantera det. Men, vem skall avgöra graderingen av sorg? Och vem skall bedöma vilka känslor och tankar som är "rätt"? Det finns många experter, många förstå-sig-påare i vår Herres hage. Och jag är uppriktigt ledsen-besviken-trött på dem! För hur snabbt man läker i själen, beror till mycket stor del på feedback från omgivningen. Tystnad och tigande, försvårar att hitta tillbaka. Och det är lika illa med hurtfriska människor som kräver och kräver, i tron att en tuff attityd, peppar. Det gör den inte! Då stänger man istället till om sig själv. Man  blir trött och vill bara gå och sova. Balans ger harmoni. Hur svårt kan det vara?

I ett flertal år, har jag nu levt med stress som uppkommit av olika orsaker. Att ha flyttat en hel del, har gjort sitt. Liksom att inte befinna mig geografiskt nära barn och barnbarn, som jag älskar mer än allt. Och jag saknar ibland även ett husdjur, som ju på en och samma gång är rogivande och uppiggande - en promenadkompis! Som tillika inte har synpunkter på om man är si eller så.

Tjat om att "ta sig i kragen" och "tänka positivt", får motsatt effekt! Fatta det! Då är det nämligen mycket lätt hänt att skuld adderas till redan befintlig stress. Skuld över att inte motsvara av omgivningen ställda förväntningar på läkning inom den limit, just omgivningen satt. Konsekvensen av ett jagande och påskyndande, blir att man aldrig kan gå ner i varv, vilket dränerar på positiva energier.

Jag är ingalunda deprimerad, men skör. Så, uppmuntra mitt skratt istället för att kritisera mina tårar!

Harmoni

     

 



"When I'm feeling blue..."

Har insett att det nog bor en liten fashionista i mig... Det är bara det att livet inte alltid medgett ett praktiskt utövande av denna min sida, bland många andra sidor.

Sverige är ett på alla sätt fantastiskt land! Men... tack Gode Gud, för möjligheterna som nätet innebär - att kunna finna det man söker! Det är nämligen inte så att alla svenskar gillar de färger som gängse utbud erbjuder, beträffande accessoarer såsom handskar, väskor, bijouterier med mera... Nej, det mest djärva är tillbehör i gult eller chockrosa och möjligtvis paddelingpoole-green... Men var är alla vackra blåfärger???

Jag gick till botten med detta och googlade runt... Och fann följande; I de anglosaxiska länderna, bejakar man denna kulör. Liksom i Italien. I England bär man framförallt Royalblue som accent till svart och i Italien bär man gärna Coboltblue till allt från eveningdress till jeans med vit eller mönstrad blus, i vilken inslag av cobolt förekommer - alternativt smycke med repeterad färg.

I USA och England finner man ett oändligt antal vintage-butiker med relativt stort sortiment av tillbehör med denna lovely shade. Mina passioner är Royalblue, Coboltblue och Electric Blue... vilket kanske framgår av mitt blogghuvud (hm...)?

Denna underbara WOC,

 wallet on a chain i Coboltblue Suede,

fann jag i Australien

Uggla i silver Coboltblue Lapis-eyes

(stort vintage-hängsmycke - 70')

Pennsylvania - USA

Raindrop med guldplätering

(stort vintage-hängsmycke -70')

Pennsylvania - USA

Silverbracelet

(amazing...)

Pennsylvania - USA 

Coboltblue Suede gloves

(vintage - 60') 

by

Italian Shalimar

Pennsylvania - USA  

Winter-accessories in Royalblue

(home-made by myself)

Snyggt både till min svarta Esprit

dunkappa, min svarta Saga mink och till

blårävspälsen (Saga silverfox)



... liksom denna handbag

by Adax -

Copenhagen

Blått é Flott!

Elakhet

Det har nu gått 14 respektive 10 månader sedan mina Älskade Föräldrar gick bort... Det går inte en dag utan att de finns i mina tankar... Saknaden gör oerhört ont. Kan när som helst höra deras röster inom mig... Höra deras skratt och kloka ord... Höra dem berätta om allt möjligt... Känna deras goa kramar och alltid erfara deras gränslösa Kärlek...

Har i tidigare inlägg berättat om deras enorma värme och omtanke... inte bara gentemot mig och barnbarnen, utan till envar som mött dem... Nu är de borta. Tomheten gnager och gör stundtals förfärligt ont...

Därför kan jag inte låta bli att undra vad som rör sig i hjärta och hjärna hos den som inte drar sig för att tala illa om dem. Som talar illa om dem, i sin ilska och vrede över att de önskade återfå medel de lånat ut, i tron på att människan är god.

"Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne." Brottsbalk 5 kap.  Om ärekränkning, 4 §. 

Vad bryr sig en sådan människa om de känslomässiga och praktiska konsekvenser det medför att först lida ekonomisk förlust, sedan förlust av förtroendekapital. Och nu förlust av dem som bistod... ?

Kränkande ord, hån och falskhet från den som står i skuld... är inte vad man önskar och behöver när man står där skör och naken...

Har aldrig någonsin upplevt någon med sådan empatibrist parad med narcissistisk enfald och första klassens apkonster i falska utfästelser... och som dessutom ser sig själv som offret. Världen är galen.

Sten på bördan



HBTQ...

HBTQ... Pride-festival-parad... Varför det?

Om det nu är så att attraktion mellan sam-könade, är jämförbar med attraktion mellan olik-könade, så kan jag inte låta bli att ifrågasätta varför sam-könades presentation av sin kärlek, alltid vulgäriseras av dem själva...? Varför parader, likt dekadenta cirkussällskap...?

Bara undrar...

Hur skulle jämförbar hetero-pride-parad betraktas? Jo, som provokativ pornografi. Och, det är ju precis så här det blir när radikal-liberal massmedia inklusive nöjesbranschen, sätter normerna. 

Så ok, låt mig vara hetero och stolt, jag också.

Pride!



Fjärilens hemlighet

Har börjat läsa i böckerna jag skrev om i inlägget innan detta. Kan inte låta bli att delge er inledningen till Fjärilens hemlighet av Erland Svenungsson;

"Men vad rörde vid oss den sista natten när ömheten fogade samman våra timmar, slog sina mjuka vingar över oss. När vi blev gårdagens barn och samtidigt trädde ut ur vår barndom hand i hand. Denna upplysta natt på sjukhusets canceravdelning.

Vi hade återfunnit varandra, känt igen varandras ansikten. Ansiktena på fjärilens vingar som Du visade mig när vi var barn. Vi hade aldrig förlorat varandra så till den grad att det inte fanns något att återfinna.

Vad vi återfann denna sista natt var mer än vi kunde röra vid. Jag såg din gråt pressa sig fram, en gråt som kom långt inifrån. Långt inifrån sträckte den sig mot mig och jag mötte den. Vi kände igen något som tårarna samlade ihop och visade oss mellan ögonfransarna. 

Men vi greps inte av förtvivlan. Det var inte på grund av den vi grät. Förtvivlan hade passerat oss för länge sedan. Vi grät för att det var sista gången."

Vi är alla lika, men ändå så olika. Inget är dock så hemligt och smärtsamt att det inte finns ett igenkännande och att det därmed är möjligt att dela det med andra.

Den plats där gråten kommer i rörelse

är en plats mer levande än någon annan.

Solsken, frihet och liten blomma

Det är över tio dagar sedan jag uppdaterade bloggen. Så nu är det minsann dags. Får väl skylla på semestertider... (fniss...) Nja, det ligger ju faktiskt lite grand i det, för jag har under dessa dagar, försökt att vara något mindre ambitiös, för att komma i kapp mig själv. Har och har nog alltid haft en hel del "duktig-flicka-syndrom" och är en utpräglad tävlingsmänniska - främst med mig själv.

Hittade en "gammal" bok i bokhyllan, Trippelstöten av Thomas Arvidsson. En sådan där härligt svensk kriminalroman i genren humor. Ingenting som upprör ens känslor, för ingen far illa, utan allt andas idyll i semster-Sverige på sjuttio- och åttiotalet. Jag är normalt en bokslukare, och boken är en god aptitretare.

Jag har eftersändning av Mammas och Pappas post, och ibland händer det att det ännu dyker upp ett kuvert adresserat till dem. Så ock igår. En reklamtidning för www.libris.se inte att sammanblanda med bokhandlare på nätet med snarlikt namn. För Libris säljer böcker utifrån kristen litteratur. Jag ögnade förstrött genom utbudet, medan jag åt mina lunch-smörgåsar. På en och samma sida fann jag två böcker som fångade mitt intresse.

Den ena heter "Drunkna inte i känslohavet - lär dig att simma!" av Doris Dahlin och Maggan Hägglund. Boken är för "sensitivt begåvade". Vidare presenteras den; "Detta är en djupt tröstande och hoppfull bok med en positiv grundton. Läs den alla ni som anar att ni är ovanligt känsliga, och läs den också alla ni som har känsliga människor omkring er på arbetet eller i familjen" (Inger Alestig, Dagen) - 199 SEK.

Den andra boken heter "Fjärilens hemlighet" - Två bröder delar minnen om livets ömtålighet. Skriven av Erland Svenungsson (bor i Göteborg, är präst, psykoterapeut, skribent och föreläsare. I över 20 år har han föreläst för Lilleskogs själavårdsinstitut). Boken börjar i ett samtal mellan två bröder, i ett sjukrum där den äldre av dem utkämpar sin sista natt i livet. - 199 SEK.

Kanske tycker några att man inte skall läsa den sistnämnda boken, när man lever i saknad... Ändå tror jag att hoppet och levnadsskärpan - focus på livet, blir än mer kalibrerad av att se och våga möta bräckligheten, som i sin klarhet ger den rätta dimensionen på allt förgängligt. Essensen - kärnan, syns först i livets nakenhet. Man måste ha mod för att upptäcka meningen med livet.

Libris har en annan bok jag funderar på att införskaffa vid senare tillfälle. Den är skriven av Tom Wright (författare och föreläsare för teologer). Boken heter "Ännu bättre - Hoppet om himlen med nya ögon" och belyser Uppståndelsen. En bok som fått massor av positiva omdömen.

Så Gott folk, nu går det mot lunch och sommaren pågår - skall olja in min nya säng, i ek, medan det går att ha fönstren öppna under hela dygnet.

Vill ge en stor kram till dem som kanske just nu sörjer, saknar och som känner ensamhet. För sommaren och även tiden kring Jul och Påsk, gör något helvetiskt ont i själ och hjärta, då man förlorat älskade närstående. Det är en ensamhet som ingen förstår, som inte upplevt den. Och motsatsvis, så finns det ett samförstånd och innerlig värme, som inte behöver ord, i mötet med dem som upplevt och och därmed vet.

Kram på er!  

Ett år...

Imorgon den 14/7, på Kronprinsessans Födelsedag, är det precis ett år sedan Kära Mammas begravning. Jag trodde att tomheten kanske skulle göra mindre ont så här, ett år senare. Men så är inte fallet. Året som gått har varit fyllt av praktiska göranden, knutna till först Mammas bortgång och sedan allt det oväntade kring Käre Pappa och även hans bortgång...

Allt detta bär jag inom mig. Känner att allt detta påverkat mig gentemot andra. Och i synnerhet mot dem som förväntar sig att jag med lätthet skall kunna sortera mina känslor på ett rationellt sätt. "Du har mist dina föräldrar, so what. Det gör alla och det är bara naturligt..." Eller "Låt inte dina känslor gå ut över mig..." Samtidigt som omgivningen förväntar sig att jag blivit "återställd" från förlust och saknad, så isolerar de mig, genom att inte samtala med mig om allt det jag behövt och behöver prata om. Men som jag istället sväljer och bär inom mig. Det kan vissa dagar ge mig ett fysiskt kväljande illamående, att känna förväntningarna på snabb återställelse och återhämtning, nästan krypa under skinnet på mig... och pressa mig till gränsen av sammanbrott. Sådana dagar gråter jag lätt eller föredrar att dra mig undan, hellre än att att utsättas för att behöva "stå till svars" för mitt humör eller beteende.

Ibland håller jag masken och spelar spelet, för att slippa frågor och därmed slippa salt i såren. Men det fungerar bara till en viss gräns, för sedan rasar allt inombords, ändå samman för mig. Och då kommer i alla fall oförstående frågor om det här är "sådan" jag är (?) Hur sjutton skall jag veta om det är "sådan" jag är, när jag aldrig förr upplevt vad jag nu varit med om??? Och hur kan man bara förvänta av mig att jag skall fungera till 100% som förr, när inte ens frågeställarna själva i denna situation, är som de "borde"...???

Som jag så ofta säger, så går det hela upp och ner, vissa dagar är enklare och andra är svårare. Och de svåraste är i synnerhet de dagar som är så kallade årsdagar. Speciellt de första åren... Varför säger människor att de förstår detta, när de i realiteten inte gör det...??? Jag begär inte att alla runt om mig, vill prata minnen med mig. För jag begär överhuvudtaget ingenting - jag snarare önskar - och då önskar jag få vara den jag är, UTAN synpunkter på om det är "sådan" jag är. Låt mig få dra mig undan när jag behöver det och pressa mig ALDRIG i det läget! För då lär mitt behov av att vara för mig själv, snarare öka, än minska. 

Den värsta ensamheten är inte alltid den man känner utan människor, utan bland människor.   

Läkning

 

Vänner

Det var några dagar sedan jag skrev, vilket inte betyder att det inte händer saker i livet eller att tankeverksamheten tagit semester. Ingalunda! Ibland behövs tid och lugn för återhämtning då det gågna året varit ett känslomässigt svårt och tungt år, och som satt mig i förbindelse med så många starka minnen, känslor och sidor hos mig själv...

Så här kommer därför gullig bild med rader till dem som stöttar och uppmuntrar när allt känns svårt!

Puss & Kram!